Ett barn med von Willebrands sjukdom har samma möjlighet som andra barn att vara på förskolan eller skolan. De kan också delta i så gott som samma fysiska aktiviteter som de övriga barnen. 

Om barnet blöder mycket kan avdelningen på förskolan behöva personalförstärkning. Barn som fått en blödning i en led eller muskel kan vara borta under ett par dagar efter blödningen. Det är viktigt att barnet får en snabb behandling, så att blödningen stoppas tidigt och frånvaron blir så kort som möjligt. 

Informera personalen 

De som jobbar på förskola och skola behöver veta att barnet har vWS samt vilka blödningar som kan uppstå och vilka fysiska aktiviteter barnet får delta i. De ska också ha riktlinjer för hur de ska göra om barnet börjar blöda eller skadar sig. Det är oftast sjuksköterskan från barnets koagulationsmottagning som ger information till personalen.

Det är också viktigt att inte överdramatisera sjukdomen samt att personalen på förskolan eller skolan kan komma i kontakt med föräldrarna när som helst om det behövs. De ska också ha telefonnumret till barnets koagulationsmottagning. Om barnet blöder ofta kan man behöva ha läkemedel för akutbehandling tillgängligt på förskolan eller skolan.

Barn och fysisk aktivitet

Barn med von Willebrands sjukdom kan delta i så gott som samma fysiska aktiviteter som andra barn. För vissa barn med svår form av vWS kan det räcka med förbehandling med vWF-koncentrat inför fysiskt krävande aktiviteter. 

Om ett barn nyligen har haft en led- eller muskelblödning kan hen behöva vila från skolidrotten tills svullnaden efter blödningen är borta. Barn som är inne i en period då de ofta har näsblod kan också behöva vara försiktiga med fysisk ansträngning ett tag. Ofta vet barnet själv vilka aktiviteter det klarar av. Är man osäker kan ett möte mellan skolans personal, barnets föräldrar och personal från koagulationsmottagningen reda ut hur aktivt barnet kan vara.

Behöver klasskamrater informeras?

Det är inte nödvändigt att berätta för klasskamraterna, om inte barnet själv vill. Barn vill oftast inte bli särbehandlade. Det är inte ovanligt att barn själva berättar för sina kompisar om sjukdomen.