Immunglobulinbehandlingen kan tas på tre olika sätt. Behandlingen kan ändras med tiden beroende på till exempel behov och livssituation. 

Intravenös immunglobulinbehandling (IVIG)

Intravenös immunglobulinbehandling ges som infusion, sk dropp, i ett blodkärl (ven). Denna behandling ges vanligtvis på sjukhus och tar några timmar. Behandlingen kan dels ges som substitutionsbehandling vid immunbrist, dels som immunmodulerande behandling vid autoimmuna och neuroimmunologiska sjukdomar. Behandlingen ges ungefär var tredje till fjärde vecka så länge det bedöms nödvändigt. 

Subkutan immunglobulinbehandling (SCIG)

Vid subkutan behandling ges immunglobulinet som infusion under huden och tar någon timme. Till en början behandlas patienten på sjukhus av vårdpersional. När patienten har fått de första infusionerna under medicinsk övervakning och han eller hon (eller den person som hjälper patienten) har fått lära sig hur man gör, kan man ta läkemedlet hemma. Behandlingen ges varje till varannan vecka så länge som det bedöms nödvändigt.

Faciliterad subkutan immunglobulinbehandling (fSCIG)

Subkutan behandling kan också ges som så kallad faciliterad subkutan behandling. Läkemedlet består då av två injektionsflaskor. En flaska med immunglobulin och en flaska med rekombinant humant hyaluronidas, ett protein som gör det enklare för immunglobulinerna att infunderas  under huden och komma ut i blodet. Detta gör det möjligt att ta en större mängd läkemedel per insticksställe. När patienten har fått de första infusionerna under medicinsk övervakning och han eller hon (eller den person som hjälper patienten) har fått lära sig hur man gör, kan man ta läkemedlet hemma. Behandlingen ges ungefär var tredje till fjärde vecka så länge det bedöms nödvändigt. 

Tillverkning av immunglobulin

Läkemedlet immunglobulin (antikroppar) har renats fram ur blodplasma från friska blodgivare. Genom reningsprocesser får man ett koncentrat som till största delen består av IgG. Både i Sverige och internationellt har myndigheter utfärdat ett strikt regelverk kring tillverkningen. Personer som lämnar blodplasma måste vara helt friska och blodplasman testas noggrant för att hitta eventuella smittämnen. Därtill finns krav på minst två oberoende reningssteg för att säkerställa att eventuella smittämnen försvinner. Vissa läkemedel har tre reningssteg. Efter tillverkningen görs ytterligare laboratorietester. Det immunglobulin som slutligen används som läkemedel måste ha godkänts i alla kvalitets- och säkerhetskontroller.